Dikter av Risto Oikarinen. Översättning: Martin Enckell


Då när du ännu ägde ett namn lät du isen tugga sönder berget och spotta stenar hit och dit, över myren och förlossningsavdelningen. Så mycket älskade du mig, din värld, att stenen bar mig såsom katten bar sin unge i nackskinnet och lät sig besegras i brottningsmatchen likt en god moder eller ängel, och därtill, i din stora kärlek lät du mig inte gå naken till skolan, och ljuset och mörkret drog jag på mig likt ett par långkalsonger. Nätterna har jag sovit djupt, men nu, när mörkret lärt sig att jaga sitt byte och ätit sig fet, så fet att det inte ens orkar vifta på svansen, frågar du mig var jag är, och med värkande nacke och en sten som dyna öppnar jag mina ögon ute på myren, på fåglarnas häckningsområde, och inget namn äger jag.



< 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 >


Asko Künnap
Julius Keleras
Jyrki Kiiskinen
Nicola Lecca
Risto Oikarinen
Sjón