Intervju med Ersi Sotiropoulos
Den grekiska författaren och poeten Ersi Sotiropoulos reser från Aten till Visby en gång om året, helst på vintern, för att under några intensiva veckor helt uppgå i skrivandet.
– Jag har varit på många konstnärsresidens i olika delar av världen: i Brasilien, Frankrike, Tyskland och Italien, men det här är den bästa platsen för mig. Här kan jag gå in i skrivarprocessen på ett fullkomligt sätt, säger hon.


Hon kom till Östersjöns författar- och översättarcentrum första gången för att avsluta romanen Zig zag stis nerantzies, som när den kom ut året därpå blev flerfaldigt prisbelönt i hemlandet. Berättelsen om begär, fåfänga, girighet och längtan efter kärlek utspelar sig i samtidens Aten och blev den första romanen som fick både det prestigefyllda grekiska statliga romanpriset och tidskriften Diavazos litteraturpris. Den finns översatt till flera språk, däribland till svenska med titeln Sick-sack mellan pomeransträden (Text & kultur, 2009) och till engelska: Zig zag through the Bitter-Orange Trees (Interlink, 2006). Romanens succé bidrog till att Ersi Sotiropoulos fick en speciell känsla för centret i Visby.

– Det är en så fantastisk plats att skriva på, säger hon. Man kan verkligen koncentrera sig och komma in i en rytm i skrivandet. Det är därför jag alltid uppskattar så mycket att återvända hit.

Än mer uppmärksamhet fick Sick-sack mellan pomeransträden några år efter den publicerats, då den högerextremistiska politikern Konstantinos Plevris våren 2007 väckte åtal mot romanen och påstod att den skulle innehålla ”pornografiska, anstötliga och omoraliska” scener, vilket följdes av en livlig debatt i Grekland om censur, moral och yttrandefrihet. I väntan på att dom skulle avkunnas avlägsnades romanen från samtliga skolbibliotek i landet, något som upprörde författaren djupt. Men det bara ökade ungdomarnas iver att läsa den.

– Det är en obehaglig historia, men jag fick ett stort stöd av andra grekiska författare, säger hon. Vi vann rättsprocessen och domstolen upphävde bannlysningen och återinförde boken till skolbiblioteken 2009.

Ersi Sotiropoulos, som idag bor i Aten, föddes 1953 i staden Patras på halvön Peloponnesos. Direkt efter skolan lämnade hon Grekland och flyttade till Frankrike och sedan till Italien, där hon studerade filosofi och socialantropologi i Florens. 1979 återvände hon till Grekland, fick ett stipendium till den berömda Iowa Writers´ Workshop, och reste till USA. Hon har varit gästförfattare i Princeton, skrivit manus för film och teve och jobbat som kulturråd på grekiska ambassaden i Rom.

Film om tre författare i dagens Grekland

När hon var yngre brukade hon skriva hela nätterna, säger hon, men nu gör hon tvärt om.

– Jag har skapat rutiner här på centret och när jag inte är här ser jag verkligen fram emot att komma hit. Här vaknar jag väldigt tidigt, vid halv fyra på morgonen. Ibland snöar det och runt halv sex varje morgon passerar samme man med sin hund, säger hon. När hon vill ha ett avbrott från ensamheten, bjuder hon in de andra på centret till en måltid bestående av hemlagad pasta, en middag där alla kan samlas och utbyta erfarenheter.

– Det är det som jag tycker så mycket om här, att du är fri att umgås med de andra om du känner för det, men att du även kan välja att stanna kvar på ditt rum utan att behöva säga god morgon eller god natt, säger hon och ler.

– Hemma i Aten är dygnsrytmen annorlunda, mer hektisk. Du får telefonsamtal klockan elva på kvällen och går sällan och lägger dig före ett. Det är svårt att få tid för sig själv, att sätta upp en vägg och säga till alla: ”Lämna mig i fred ett tag.” När hon vill komma ut en stund i Visby går hon nerför klinten till ett av kaféerna och beställer en soppa till lunch.

– Min känsla för Visby och mina minnen av stan när jag inte är här förblir levande. Jag drömmer till och med om det ibland – om mitt rum på centret. Sedan oktober, då jag fick veta att jag skulle få ett rum här i februari, har jag föreställt mig hur jag vaknar upp här, kokar mitt kaffe, börjar jobba… Allt på den här platsen är som gjort för harmoni, säger hon.

I februari förra året gjorde Nicolas Autheman från produktionsbolaget Les Poissons Volants en dokumentärfilm för den fransk-tyska tv-kanalen Arte om tre grekiska författare: La Grèce de Christos Chryssopoulos, Petros Markaris, et Ersi Sotiropoulos, som sändes i maj 2014. När Ersi ville att de skulle filma hennes intervju på Östersjöns författar- och översättarcentrum sa tv-kanalen nej. De tyckte att det skulle vara en paradox att skicka filmteamet till en avlägsen svensk ö i Östersjön, eftersom programmet skulle handla om Grekland och Atens historia, dagens ekonomiska kris och framtidsutsikter för landet. ”För att kunna skriva behöver jag lugn och ro och isolering. Det är svårt att finna tystnaden i Aten. Jag skriver med ryggen vänd mot Parthenon. Akropolis, den heliga klippan. En vit blick som trotsar historien.”, säger hon i filmen.

Började skriva på ett omslagspapper

Ersi Sotiropoulos började skriva redan i åttaårsåldern. Hon minns tydligt ögonblicket då hon visste att det var det här hon ville göra. Det var jullov och familjen reste till Ersis moster i Aten.

– Jag började att skriva på insidan av ett omslagspapper som jag hittat i köket. Ett stort papper med stänk av intorkat ägg på, spår efter julbaket. Det var en deckarhistoria och jag minns att jag kände mig kluven: dels ville jag dra till mig de andras uppmärksamhet för vad jag gjorde och samtidigt ville jag vara ifred. Jag byggde upp en sorts barriär runt omkring mig där jag satt på parkettgolvet och skrev. Jag fick känslan av att livet kan vara ensamt, men väldigt rikt, berättar hon. Hon började även tidigt att läsa böcker. Åren mellan 1967 och 74, då en militärjunta styrde Grekland, var även Ersis tonårstid. Vissa böcker var svåra att få tag på eftersom de förbjöds. Hon läste Baudelaire när hon var tolv år och identifierade sig med honom.

– Han färgade sitt hår grönt, då skulle jag också göra det, säger hon och skrattar.

Hon började skriva poesi och debuterade som poet 1980 med diktsamlingen Milo + Thanatos + + (Äpple + Död + +), som följts av ett flertal romaner och novellsamlingar. Att läsa poesi och senare även skriva dikter själv gjorde det möjligt för henne att behålla sin balans. Det blev ett slags skydd för henne under dessa svåra år.

– Det var en kritisk tid i mitt liv. Jag kom på kant med tillvaron och ville sluta skolan med sin förtryckande administration. Jag tänkte att livet måste vara något annat än det som jag levde här, att det verkliga livet hade undflytt mig.

Fiktiv berättelse om poeten Cavafys dagar i Paris

De författare som inspirerade henne mest i tidiga tonåren var poeter: T.S. Eliot, Ezra Pound, E. E. Cummings och Constantine P. Cavafy. Det hon fann i deras verk överensstämde med vad hon kände eller sökte på den tiden.

– Det första jag läste var Eliots Det öde landet, som påminde mig om militärdiktaturen som rådde i Grekland. Böckerna talade med mig och de pratar fortfarande, säger hon.

En svensk författare som hon tycker om att läsa är Stig Dagerman, och hon har läst hans roman Bränt barn i fransk översättning. Just nu läser hon om Kolossen från Maroussi (The Colossus of Maroussi) av Henry Miller, som utspelar sig i Grekland strax före krigsutbrottet 1939, en bok som hon läste för första gången som ung. Den första idén till romanen som hon skriver på just nu kom till henne för drygt trettio år sedan, redan 1984. Hon var kulturråd på den grekiska ambassaden i Rom och curator för en stor utställning på Palazzo Venezia om den grekiska poeten Constantine P. Cavafy (1863-1933), som levde större delen av sitt liv i Alexandria i Egypten.

– Vid det tillfället gick jag igenom alla dokument som tillhörde hans liv. När Cavafy reste till Grekland förde han dagbok, men jag la märke till att det inte fanns något skrivet under de tre dagar han tillbringade i Paris i juni 1897, när han var 34 år. Allt jag kunde hitta från den resan var ett teaterprogram som han tog med sig hem till sin mor. Det var samtidigt en väldigt intressant tidsepok i Paris: Degas, Toulouse-Lautrecs och Marcel Prousts Paris. Berättelsen som jag skriver på sedan fem år tillbaka har tagit form i mina tankar under en lång tid. Den historiska bakgrunden är verklig, men berättelsen om vad Cavafy upplevde i Paris är helt och hållet fiktiv, berättar hon och tillägger:

– Det som intresserar mig är konstnärens tillblivelse – hur en människa blir poet.

Text: Maria Molin Foto: © Sophie Bassouls
 
Sölvi Björn Sigurðsson
Intervju svenska
Interview English

Pauliina Haasjoki
Intervju svenska
Interview English

Antje Rávic Strubel
Interview English
Intervju svenska
Ersi Sotiropoulos
Intervju svenska
Interview English

Sofia Nordin
Intervju Svenska

Achiro Patricia Olwoch
Intervju svenska
Interview English

Andrei Ivanov
Intervju svenska
Interview English

Agnieszka Pokojska
Intervju svenska
Interview English