Intervju med Pauliina Haasjoki


Hon tycker det är spännande att anlända till Östersjöns författar- och översättarcentrum och titta på gästlistan på anslagstavlan utanför det gemensamma köket. Kanske känner hon till någon av dem, genom deras verk eller eftersom hon har mött dem här förut. – Jag har många fina minnen av den sociala samvaron här. Människor kommer och går och jag uppskattar kombinationen av trygghet och överraskningsmoment; vem som är här just nu och vilket samspel det kommer att bli, säger den finska poeten Pauliina Haasjoki.

En tidig kväll i februari sitter Pauliina Haasjoki uppkrupen i en soffa med en rykande kopp choklad efter en dag i sällskap av böcker på Östersjöns författar- och översättarcentrum. I sällskapsrummet på övervåningen står ett piano där hon ofta sätter sig ner och spelar. Hon beskriver det som avkopplande.
– Nästan alla konstarter är viktiga för mig. Jag gillar att sjunga och dansa också, och att teckna och göra collage, säger hon. Hon har rest över Östersjön från hemmet i Helsingfors till centret i Visby flera gånger förut.
– När man har erfarenhet av att kunna arbeta så bra på en plats blir det som en uppmuntran i skrivandet, säger hon. Jag kommer hit med en känsla av positiv energi. Hennes sjunde diktsamling, Planeetta (”Planeten”), som hon arbetade med under sin förra vistelse på centret, kommer ut i Finland under våren. Denna gång är det en essäbok med titeln Tietoliikenne (”Telekommunikationer”) som hon ägnar sin tid åt i Visby, och hon läser mycket och antecknar.
– Jag tycker om att titta ut över horisonten. Det blir lättare att koncentrera sig när man kan låta sin blick vandra långt bort i fjärran, menar hon. Förra året fick Pauliina Haasjoki ta emot priset Översättarbjörnen av det finska public service-bolaget Yle tillsammans med Peter Mickwitz, för deras översättning av Gunnar Björlings diktsamling Solgrönt (1933) från svenska till finska (Auringonvihreä, Poesia, 2015).
– Jag lärde mig en hel del svenska när vi jobbade med översättningen och det var väldigt roligt att översätta i par, berättar hon. Pauliina började skriva dikter när hon var i 17-årsåldern, då hon upptäckte friheten i det uttryckssättet.
– Jag minns att jag hade samma frihetskänsla när jag skrev berättelser i 14-årsåldern, som innebar att jag kunde bestämma vad jag ville skulle hända, och se och uppleva vad som helst genom orden. Mina berättelser var lyriska, även om jag inte visste det då, säger hon och tillägger:
– I samband med att jag upptäckte friheten i att uttrycka mig genom poesi förlorade jag denna känsla för att skriva prosa. Poesi är det som kommer naturligt för mig, men jag försöker skriva en essä nu och jag skriver ständigt dagbok, vilket även det är en sorts prosa. Dagboksskrivandet är något oavbrutet som alltid finns med mig. Hon har studerat och forskat inom litteratur på Åbo universitet. Den skönlitterära debutboken kom ut 1999, en diktsamling med den finska titeln Ikkunassa on huone (”Det finns ett rum i fönstret”).
– Jag skulle vilja kalla den impressionistisk, säger hon. Den omfattar nästan enbart saker som jag erfarit med mina sinnen, men är samtidigt sagolik och romantisk på sätt och vis. Idag hämtar jag inspiration överallt, även från litteratur och film. Jag antar att jag är mer självsäker nu när jag är äldre och vet att jag kan inkludera mer av världen i dikterna än när jag var yngre.

Tre olika platser möts på en stenstrand
Delar av hennes lyrikböcker har översatts till olika europeiska språk och publicerats i antologier. Förra året sattes versrader från hennes diktsamling ”Håret” (Hiukset) upp i fönster på olika bibliotek i den amerikanska delstaten Iowa, tillsammans med citat från andra författare. Det var i samband med en resa som Pauliina gjorde till olika delar av Nordamerika och Nya Zeeland.
– Nya Zeeland är så speciellt eftersom landet ligger på andra sidan jorden. Min diktsamling ”Planeten” rymmer många intryck därifrån. Den andra sidan av något är ett bärande motiv i boken.
Hon brukade se ut över horisonten från klinten i Visby och föreställa sig att Östersjön var en vidsträckt ocean och att det fanns något okänt bortom det, inte bara Sveriges kust.
– Den sortens längtan avtog lite när jag reste jorden runt. Nu när jag har sett öar i de stora haven upplever jag inte Gotland som en ö på samma drömska sätt, säger hon. Hennes favoritplatser på Gotland är Fridhem och Högklint strax söder om Visby och Villa Muramaris några kilometer norr om stan.
– De är genuina och värdefulla ställen för mig, som jag upptäckt under cykelturer längs kusten. Jag visste inte alls vad jag kunde förvänta mig när jag hamnade på dessa platser, säger hon och fortsätter:
– Jag tycker också mycket om Black Sheep Arms, en vänlig och jordnära pub som ofta bjuder på bra musik. Jag har tagit med mig andra från centret dit ibland, men jag uppskattar också att gå dit själv och prata med bartendern. Pauliina tycker om att promenera till Botaniska trädgården längs med Visbys smala gränder.
– Jag har försökt att promenera på varje gata innanför murarna, men jag vet inte om jag har lyckats eller om jag har missat någon, säger hon och skrattar. Första gången hon upptäckte Fridhem hade hon just hittat boken Letters and Journals på en loppis i Visby. Boken var skriven av den nya zeeländsk/brittiska författaren Katherine Mansfield.
– Fridhem och Högklint påminner mig om Cornwall på Englands sydvästkust. Jag har varit i Cornwall och Mansfield är också där i boken. När jag satt och läste den där på stenstranden i Fridhem kände jag en koppling mellan dessa tre platser: Gotland, Cornwall och Nya Zeeland. Sambandet blev en stig som jag kunde följa i mitt eget skrivande, berättar hon medan S:ta Maria domkyrka slår sex slag utanför fönstret.
– Det är lustigt att man kan vänja sig vid det där ljudet, att det blir din väckarklocka. Första morgonen jag vaknade upp här under mitt allra första besök på centret blev jag överrumplad av kyrkklockorna. Det var oväntat, drömlikt och nästan spöklikt, men på ett bra sätt, säger hon innan hon beger sig iväg nerför klinten för att lämna tillbaka några böcker på Almedalsbiblioteket.

Text: Maria Molin Foto: Virpi Alanen



Från diktsamlingen ”Håret” (Hiukset, 2013), översättning till svenska av Peter Mickwitz

”Någonstans här i närheten föll den. Den innehåller information och måttlöst med rikedom. Utan den är himlen på något sätt ensam. Men här tänder dess svans eld i träden på en sträcka av många kilometer, lågmäld glöd i själarna, vi är så lyckosamma för att den har grävt sig ned i vår jord. Hur kommer vi åt den? Kommer vi att känna igen den när vi ser den? Skogen är tyst. Ända ner i sina rötter vill den en skatt för alla för ingen; den har inget begrepp för individ. Den ger inte.”


Diktsamlingar av Pauliina Haasjoki
Planeetta (Planeten), 2016
Hiukset (Håret), 2013
Aallonmurtaja (Vågbrytare), 2011
Pääskynen ja lepakko (Svalan och fladdermusen), 2009
Epäilyttävät puut (Misstänkta träd), 2005
Ukkosen odottajat (Avvaktar åskan), 2002
Ikkunassa on huone (Det finns ett rum i fönstret), 1999




 
Selma Ancira
Intervju svenska
Interview English

Cordula Unewisse
Intervju svenska
Interview English

Ursel Allenstein
Intervju svenska
Interview English

Sölvi Björn Sigurðsson
Intervju svenska
Interview English

Pauliina Haasjoki
Intervju svenska
Interview English

Antje Rávic Strubel
Interview English
Intervju svenska
Ersi Sotiropoulos
Intervju svenska
Interview English

Sofia Nordin
Intervju Svenska

Achiro Patricia Olwoch
Intervju svenska
Interview English

Andrei Ivanov
Intervju svenska
Interview English

Agnieszka Pokojska
Intervju svenska
Interview English