På flyget från Gdańsk till Stockholm läste hon en guidebok. Ett svenskt ord fångade hennes uppmärksamhet, ett ord som hon kände igen eftersom det är en titel på en Ingmar Bergmanfilm: Smultronstället.
– Jag fick veta att det utöver betydelsen ”ett ställe där man hittar smultron” även betyder en plats med ett personligt nostalgiskt värde. Det är hittills mitt favoritord på svenska, säger den polska översättaren Agnieszka Pokojska.

Vi sitter i biblioteket på andra våningen på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby. Kyrkklockornas klang och solskenet den här septembermorgonen strömmar in till oss från det öppna fönstret. Agnieszka Pokojska, född i Gdańsk i Polen, är en frilansande översättare och redaktör. Hon undervisar i litterär översättning på Jagiellonian University i Kraków, där hon bor. Hennes skönlitterära och facklitterära översättningar omfattar ett trettiotal publikationer, senast av författare såsom W.H. Auden, Alice Munro och Colin Barrett.  

Det här är hennes första besök i Visby. Under vistelsen på Östersjöns författar- och översättarcentrum arbetar hon med en översättning från polska till engelska av romanen Nowa kolonia (Ny koloni) av Grzegorz Wróblewski, en polsk poet och konstnär som bor i Köpenhamn.  
– Jag hade läst en del om Visby innan resan och visste att det var en stad från medeltiden, men när jag anlände mitt i Medeltidsveckan, utan att känna till evenemanget, möttes jag av synen av alla människor i medeltidsdräkter och tänkte: det här verkar ha gått för långt! säger hon och skrattar.

Klimatet i Visby fick henne att känna sig hemma.
– Det känns mycket mer som Gdańsk här än vad Kraków någonsin gör, tack vare havet och vindarna. I Kraków saknar jag verkligen vinden och doften av hav.

En dag åkte hon på en dagsutflykt till Fårö tillsammans med tre andra översättare från centret. De hyrde en bil och följde i Ingmar Bergmans fotspår.
– Vi tittade på en Bergmanfilm här på centret kvällen före resan. Alla som jag mött på Gotland har talat om Bergman och han dyker upp överallt, till och med på tvåhundrakronorssedeln. Det kändes som att vi behövde komma in i en Bergman-sinnesstämning inför utflykten till Fårö, säger hon med ett leende.

Filmen var Ansikte mot ansikte (1976) med Liv Ullmann och Erland Josephson.
– Det var en svensk poet som valde filmen, som visste mycket om hans filmer. Eftersom det var hennes sista kväll på centret sa vi andra till henne att det var hon som fick välja film, säger Agnieszka.

En annan utflykt som hon följde med på under sin vistelse i Visby var en Art Safari på södra delen av Gotland, en programpunkt under Gotland Art Week i augusti.  
– Det var väldigt spännande på flera sätt. Förutom att jag fick se många olika verk inom alla typer av bildkonst, fick jag möta konstnärerna och besöka deras ateljéer. Det var även en av få dagar i mitt liv då jag inte förstod någonting av vad folk runt omkring mig sa, säger hon och tillägger:
– Svenska språket är så främmande för mig. Jag tycker mycket om språkmelodin när jag till exempel tittar på svenska filmer. Det låter vackert i mina öron, men jag förstår det inte än.

En perfekt lösning
Agnieszka Pokojska har läst mycket sedan hon var liten och hennes bokintresse sträckte sig längre än så.
– Jag brukade hjälpa till på skolbiblioteket. Jag tyckte om att tillverka böcker också, inte bara skriva en berättelse om en kanin eller så, vilket jag också gjorde, men även att klippa till sidorna och binda ihop dem. Jag har alltid varit intresserad av böcker, även som fysiska objekt, säger hon.

Som tonåring började hon läsa tvåspråkiga upplagor av poesi, med den engelska texten och den polska översättningen sida vid sida, med översättarens kommentarer.  
– Det var det bästa som kunde hänt mig. Jag kände att det här var vad jag ville göra. Jag ville skriva, men visste att jag troligen aldrig skulle bli författare, eftersom det inte ligger i min natur att skapa nya världar eller att avslöja för mycket om mitt inre.

Att bli översättare var en perfekt lösning i hennes fall, då hon var bra på språk och hade ett djupt och innerligt intresse för litteratur. Hon översätter vanligen från engelska till polska, med ett undantag: Grzegorz Wróblewski, vars verk hon översätter från polska till engelska. Det började som ett projekt när hon fortfarande studerade på universitetet och deltog i en poesikurs med en lärare som var hängiven ämnet.
– Hon läste allt och kände alltid till de bästa skotska, irländska och brittiska poeterna. Hon inspirerade verkligen klassen. Vid ett tillfälle berättade hon för oss att hon blivit kontaktad av en amerikansk förläggare som ville sammanställa en antologi med samtida polsk poesi och hon var en av redaktörerna. Hon föreslog att vi skulle försöka översätta några dikter var för klassen som en övning.

Agnieszka hade inte läst något av Wróblewski innan dess och hon valde honom endast på grund av att han var född i Gdańsk, liksom hon själv.   
– Så snart jag började läsa hans dikter fann jag hans verk, särskilt hans svarta humor, väldigt tilltalande. Efter alla år som gått sedan dess tycker jag fortfarande att han är en enastående konstnär och författare, säger hon.

Wróblewskis poesi i hennes översättning inkluderar två böcker som har publicerats i USA och ett urval i en antologi, liksom omfattande publikationer i litterära tidskrifter. Den bok som hon översätter just nu, Nowa kolonia, är en experimentell absurdist-existentialistroman i form av ett drama.

En av hennes favoritöversättningar från engelska till polska i karriären som översättare är essäsamlingen Changing My Mind av Zadie Smith. En annan är The Moons of Jupiter av den kanadensiska Nobelpristagaren Alice Munro. Förra året arbetade hon med en översättning av debutboken Young Skins, en novellsamling av den unga irländska författaren Colin Barrett. Agnieszka upptäckte hans författarskap när hon läste novellen ”Diamonds” i ”The Guardian” på nätet.
– Jag slogs med en gång av hur begåvad han var och jag är väldigt glad att jag fick arbeta med hans bok. Hela förra sommaren satt jag i min lägenhet med luftkonditioneringen på, min laptop i gång, och Colin Barretts berättelser framför mig.

Tidigare i år valdes hennes översättning av Young Skins ut till ett litterärt pris i Polen.
– Du ser en lycklig översättare framför dig. Jag har en känsla av att jag nu får skörda frukterna av allt som jag gjort de senaste åren, säger hon och strålar av glädje.

Foto: © Achiro P. Olwoch

Vänskap på centret
En dag besökte hon Wisbygymnasiet. En lärare, som hon mött av en tillfällighet och blivit vän med, hade bjudit in henne till en engelsklektion med elever med särskilda behov. Hon ville att de skulle få uppleva hur användbart språket är när man ska lära känna världen. Hon hade berättat för eleverna att Agnieszka arbetade som översättare och de hade förberett frågor till henne.
– Vi pratade om oss själva och om våra intressen, och de frågade också mycket om mitt arbete och om Polen. Jag tror att vi alla uppskattade den lektionen, säger hon.

En vecka senare besökte läraren Östersjöns författar- och översättarcentrum för ett möte med verksamhetsledaren Lena Pasternak, då de diskuterade möjligheten av fler författar- och översättarbesök på skolan i framtiden.
– Hon hade tagit med sig brev från eleverna, berättar Agnieszka. De var så fina! Jag svarade direkt. Nu pratar vi om att mötas igen, kanske i september nästa år.

Hon talar varmt om atmosfären på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby och det är den sociala delen av vistelsen här som hon uppskattar mest.
– Jag har troligen aldrig hållit mig borta från skrivbordet eller en bok så många kvällar i rad, som jag gjort här. Jag kände att böckerna alltid skulle finnas där ändå, men de här människorna är bara här för mig just nu. Det är fantastiskt att vi omedelbart kände samhörighet, inte som en familj eller en grupp kollegor, utan som vänner, säger hon och fortsätter:

– Jag upptäckte att vi som författare och översättare har så mycket gemensamt, jämfört med likheterna visade sig olikheterna vara nästan obefintliga. Vi har alla läst mycket från tidig ålder, vi värdesätter litteratur så högt att vi bestämde oss för att ägna våra liv åt det, vi har mer eller mindre samma sätt att se på världen, även om vi kommer från olika länder och kontinenter.

Hon insåg att det hon verkligen ville uppleva under sin vistelse här var att lära känna de andra på centret, att prata om deras länder, familjer och intressen, om vad de läser, vad de arbetar med och vilka deras framtida projekt är.
– En av de bästa sakerna med den här platsen är att den får dig att känna dig fri att tillbringa tiden precis som du vill. De som grundade centret och de som driver det nu litar på att du använder din vistelse här på bästa sätt, som professionell och som individ. För mig har tilliten och friheten känts som en fantastisk gåva, säger hon med ett leende.

Text: Maria Molin
Foto: Achiro P. Olwoch