Färöarna (Tystnaden)
ur novellsamlingen Ho visto tutto (Jag har sett allt) av Nicola Lecca - Marsilio ed.

Översättning av Viveca Melander

      Jag hade kunnat fortsätta att bo på ön Vàgar, där det även finns en liten flygplats, men gumman Mariloy bor på Mykines: min familj är alldeles för fattig för att betala överresan varje dag och därför har jag blivit tvungen att flytta till den här gudsförgätna ön. Gumman har låtit mig bo i sitt ruckel, långt bort från den lilla hamnen.
      Mariloy är, tillsammans med mig, den enda personen i hela övärlden som äger en harpa, alltså är hon den enda som kan lära mig hur man spelar på den.
      I Mykines finns det bara en liten by, havet skiljer den från staden där jag är född: nästan två timmars överfart på ett fartyg som solkas ned och faller i bitar varje gång (om vi en gång skulle gå till botten, hoppas jag att det inte händer på natten). Sju, åtta passagerare vid varje tur; på sommaren lika många turister, för det mesta danskar, som är nyfikna på att få se Mikineshólmurs klippa, där Tjaldùr med spetsig näbb håller till: längre bort, på andra sidan Oceanen, bara Amerika.
      Det finns ingen stad på den här ensliga ön, utan bara några enstaka hus, ofta obebodda, täckta med plåt i rött, grönt eller vilken annan slags skrikig färg som helst. Alla är rostanlupna och tränger ihop sig längs kajen. Fartyget har med sig förnödenheter: man organiserar varje dag en hutlös marknad på plats med dubbelt och tre gånger så höga priser.
      På Mykines kan man räkna saker och ting utifrån ett slags fattigdomsuppskattning: sju cyklar, tretton symaskiner, femtiosex getter - idag - tjugotre radioapparater. En enda nyfödd.
      I gengäld finns det många fåglar.
      De som bor på ön hatar Mariloy, de anser att hon är en häxa: de är rädda för hennes musik. Även jag, som är hennes elev, har blivit granskad och dömd. När jag går förbi ligger det misstänksamhet i luften, det märker jag.


Mariloy är fårad som ett klippblock, men hennes händer är mjuka. Hennes ögon glänser i den gråaktiga kroppen, som är trött på att vara ensam. Hon pratar inte mycket, den gamla, van som hon är vid tystnaden. Hennes dag går sin sakta lunk med enahanda sysslor och hon gör i ordning en tjock getsoppa med potatis: vi äter den nästan varje dag för det är den billigaste och mest näringsrika födan som öarna kan erbjuda. Min far betalar 200 kronor i veckan till Mariloy för lektionerna, och han förser henne med de här ynka matvarorna.
      Vi bor på en landremsa som skjuter ut över havet - i själva verket är det bara några få meter, men det verkar mycket mer. Mariloy skulle vilja kasta sig ned, det vet jag: jag har ofta sett henne luta sig ut, bre ut armarna men inte våga.
      Det är lukten av havet som räddar henne.


Under de sällsynta sommarmånaderna täcks marken och även vissa klippor med grönt och gumman, som älskar denna färg i alla dess tänkbara nyanser, besår till och med taket. Och gräset växer ovanför våra huvuden.
      Bredvid huset finns det elstolpe. Sen inget mer. Men vi är aldrig ensamma. Under dagen håller de tusentals lunnefåglarna som trängs på de närliggande klipporna oss sällskap med sin entoniga klagan, med sina deformerade ansikten. Mariloy känner dem väl, hon stjäl aldrig deras ägg; hon visslar en vikingamelodi åt dem, tills de i sakta mak nalkas henne med halsen lite på sned.

      När det är vackert väder bär jag och Mariloy harpan upp till fyren och spelar tills ljuset går förlorat i mörkret. Den är vit den här meningslösa fyren men dess metallstruktur, som vid det här laget fördärvats av tidens tand, är angripen av brun rost. Mariloy vill aldrig gå allra högst upp: hon vill inte se var havet tar slut.
      Fyren på Mykines är den bästa platsen i världen om man ska spela harpa. Melodin förlorar sig i tomma intet, i det likgiltiga havet - ett riktigt hav - som brusar och dånar i vågsvallet. När sen stormen viner, tar vinden tonerna med sig, för dem långt bort: skänker dem till det iskalla vattnet, till fåglarna.
      Ett svagt eko får oss att tro att vi inte är ensamma.


Det är alldeles för dyrt på marknaden på Mykines, därför åker jag tillbaka till Sörvagur på ön Vàgar var fjortonde dag och provianterar. Jag träffar mina föräldrar igen, mina många syskon, läser tidningar som redan är gamla när de kommer och nu inaktuella och dricker lindblomstet som min far gör i ordning så snart han ser mig komma tillbaka med lila naglar och läppar som spruckit av kölden.
      Jag berättar om mina framsteg och spelar: alla lyssnar på mig.
      Under tiden lappar min mor gamla paltor eftersom det tycks henne lättsinnigt att försumma sina hushållsgöromål om så bara för ett enda ögonblick: och jag låter henne hållas. Jag vet mycket väl att om hon slutade upp med att lappa sina paltor skulle hon plötsligt finna min konsert outhärdlig, på tok för lång. På det här viset däremot uppskattar hon mig och blir rörd.
      På kvällen badar jag i träkaret och de tre, fyra dropparna väldoftande olja som mina systrar pressar fram ur de gula blommorna råder bot på min trötthet och gör vattnet ljuvligt och vederkvickande.
      När vattnet blir kallt grips jag av frossbrytningar, då torkar jag mig framför öppna spisen och låter mig, spritt språngande naken, svepas in i filtar och i min minste brors armar.
      Vi sover tills solen går upp.
      Återfärden till Mykines är tröttsam: jag har en tung kärra att dra. Det blodiga gethuvudet med svartaktiga ögon som försöker tränga ut ur sina hålor får mig att avsky kvällsbuljongen.
      På vintern är överfarten outhärdlig: havet är ofta så upprört att fartyget under lång tid inte kan lätta ankar.
      Mariloy gör visserligen inte i ordning lindblomste åt mig, men hon kan värma mig i alla fall genom att krama mig med sina breda och valkiga händer. Hon känner sig ensam utan mig, väntar otåligt på att jag ska komma, men är alldeles för stolt för att erkänna det, även för sig själv.
      Och vi sätter oss och spelar. Det rymliga köket fylls under tiden med ånga, för buljongen kokar sedan en lång stund i kitteln. Träväggarna blir på nytt indränkta med den där gamla vanliga, sötaktiga lukten. Sen sänker sig dimman och sveper in vårt hus precis som ångan från buljongen har svept in oss som spelar.
      Och så är det natt.
      Men vi spelar fortfarande. Alltid samma stycken vars partitur Mariloy förvarar i kofferten. Aldrig ett nytt stycke, det skulle kosta alldeles för mycket att skaffa hem det från Reykjavik.
      Även musik kan bli enformig: som havet som döljer sig för det smala fönstret i mitt rum, som den där klippan som inte bryts sönder, som stanken från getbuljongen som vid det här laget inte längre gör mig illamående.
      Och tålmodigt och beslutsamt fortsätter jag att studera för en konsert som jag kanske aldrig kommer att ge.
      Utan brådska. Utan någon som helst brådska.


Det kommer inte att gå några fler färjor under hela december månad, det meddelade kaptenen när vi kom till ön. Han sa precis så här: "Det kommer inte att gå några fler färjor förrän i slutet av månaden."
      Och alla protesterade, man sa att det inte var rättvist, att det var en allvarlig sak, att resan var kort och att transportföretaget borde riskera deras liv för att föra över dem från ena sidan till den andra.
      Jag däremot sa ingenting: jag stod tyst och log i mjugg.