Ursel Allenstein

Ursel Allenstein översätter skönlitteratur från danska, norska och svenska till sitt modersmål tyska. I unga år väcktes intresset för skandinavisk litteratur då hon slukade böcker av den isländska författaren Halldór Laxness. Drömmarna tog en nordlig riktning.

– Redan under första läsningen av manuset som jag håller på att översätta nu fick jag känslan av att flytta in i ett rum befolkat av karaktärerna. De blir mina vänner på sätt och vis, säger hon.

Vi sitter i det bleka förmiddagsljuset i Östersjöns författar- och översättarcentrums bibliotek. Från köket på nedervåningen hörs ett klirrande ljud av bestick mot porslin, där förberedelserna för en utflykt med picknick i februarisnön är i full gång.
– Det som är så bra här är att man inte har några fasta ramar, inga förpliktelser som kommer utifrån. Om jag vaknar klockan fyra på morgonen kan jag gå upp och börja jobba, säger Ursel Allenstein.

Det är fjärde gången som hon reser från hemstaden Hamburg till Visby. Första vistelsen på Östersjöns författar- och översättarcentrum var för tio år sedan, då hon fick ett stipendium av Deutscher Übersetzerfonds, tyska översättarfonden.
– Förra gången jag besökte Centret översatte jag en roman av Christina Hesselholdt. En annan dansk författare, som var här samtidigt som mig, hade just läst boken som jag höll på att översätta. Jag kunde fråga honom om allt möjligt, vilket var till stor hjälp i arbetet, säger hon.

Ursel Allenstein studerade skandinavistik i Frankfurt och Köpenhamn. När hon upptäckte att många böcker som hon läste och fascinerades av inte fanns på tyska, började hon intressera sig för översättning. Från början tänkte hon enbart översätta från danska, men numera är det lika många svenska och norska romaner som hon tar sig an.
– På den tiden, under sent 90-tal, tyckte jag att litteraturen var så spännande i Danmark, med punktromaner och andra experimentella böcker av författare som Helle Helle, Christina Hesselholdt och Naja Marie Aidt, säger hon.

Eftersom Norge är gästland på bokmässan i Frankfurt nästa år, 2019, satsar tyska förlag på norsk litteratur nu. Under månaden som Ursel har tillbringat på Östersjöns författar- och översättarcentrum har hon arbetat med översättningen av den norska romanen ”Max, Mischa og Tetoffensiven” av Johan Harstad.
– En stor del av boken utspelar sig i en lägenhet i New York, där tre konstnärer i olika åldrar flyttar in: en pianist, en dramatiker och en bildkonstnär. Varje gång jag börjar översätta, känns det som att jag stiger över tröskeln till den lägenheten och bor där tätt inpå karaktärerna, säger hon.

En typisk arbetsdag i Visby försöker hon gå upp när det ljusnar. Då ger hon sig ut och springer, längs Hälsans stig norrut eller ner till hamnen och vidare söderut mot Högklint om hon vill ta en längre tur.
– Det är ett sätt att rensa och ordna tankarna i huvudet. Om det finns något som stressar mig, lämnar jag kvar den känslan ute i naturen. När jag kommer tillbaka kan jag börja arbeta.

Arbetet, som kräver absolut koncentration, är ensamt vid skrivbordet i rummet eller på något café i stan, men gemenskapen finns där när man väljer den.
– Vi äter ofta middag tillsammans här på kvällen. Man har alltid sällskap om man vill, men det finns inga krav.

Visby sockenbastu vid kallbadhuset lockar flera gånger i veckan.
– Man känner sig så skandinavisk när man badar i havet den här årstiden, så pånyttfödd när man kommer upp från det kalla vattnet, säger hon entusiastiskt.

För att hålla språken levande läser hon mycket och försöker resa så ofta hon har möjlighet. En sommar hyrde hon en lägenhet i Stockholm och satt och jobbade där, ett sätt att lyssna in språket på gator och torg. Hemma i Hamburg tittar hon på svensk tv, särskilt litteraturmagasinet Babel, och lyssnar på P1 medan hon lagar mat.
– Jag läser även mycket tysk samtidslitteratur för att underhålla och utveckla mitt modersmål. Klassikerna spar jag till semestern, säger hon med ett leende.

Den första kontakten med skandinavisk litteratur var böcker som hon hittade i sin mammas bokhylla i barndomshemmet.
– Mina föräldrar var medlemmar i en bokklubb där man skulle beställa några böcker om året. Om man inte beställt någon fick man hem ett paket ändå. En gång skickade de romanen ”Själavård vid Jökeln” av den isländska författaren och Nobelpristagaren Halldór Laxness, som jag började läsa och drömde om att kunna läsa på originalspråket, berättar hon och fortsätter:
– Jag lärde mig fornnordiska på universitetet, så jag kan läsa de isländska sagorna, men jag behärskar inte modern isländska.

På universitetet hade Ursel en lärare som skulle ge ut en antologi med samtida skandinavisk litteratur, i samarbete med det anrika förlaget Fischer i Frankfurt. Han frågade några studenter om de ville pröva att översätta något och Ursel fick översätta en novell av Christina Hesselholdt.
– Det var ett slags uppvaknande, ett spännande uppdrag som även innebar att jag fick ha kontakt med författaren, berättar hon.

Sedan dess har hon arbetat som översättare och även som lektör, då hon läser manus på uppdrag av olika förlag och rekommenderar dem för utgivning. En av de svenska romaner som hon rekommenderat är ”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg, som hon sedan fick översätta fler romaner av och som blivit en av hennes favoritförfattare.

Som ett stöd och en inspiration i arbetet träffar Ursel Allenstein regelbundet andra översättare och diskuterar texter med dem i forum på nätet.
– När man fastnar och inte hittar en lösning, så hjälper det bara att prata om det, menar hon och ger ett exempel:
– Igår arbetade jag med en scen i Johan Harstads roman då en sparv dör. Det står att den ligger där på marken och andas pipande. Jag kunde inte föreställa mig det ljudet för jag tänkte att småfåglar dör stilla. Därför tog jag kontakt med en översättarkollega och hon kände en veterinär som kunde bekräfta att de verkligen låter så som författaren gestaltat det. Hon kunde beskriva ljudet, något som gjorde det lättare för mig att översätta scenen.

Det är inte ovanligt att hon hittar fel när hon översätter, särskilt i deckare som hon ibland får i oredigerat skick först och där alla i utgivningsprocessen jobbar snabbt. Hon frågar alltid författaren när hon är osäker.
– Först måste man fråga sig om det är en experimentell roman: en experimentell författare hade kanske skrivit att den här sparven sjunger eller dansar, men Johan Harstad skriver för det mesta realistiskt.

Översättningen sker i flera omgångar. Den första omgången handlar om att hitta språkliga kreativa lösningar, och att försöka återskapa rytmen och stämningen från originaltexten. I den andra omgången gäller det att anpassa texten till tysk meningsbyggnad, på ställen där hon inte redan gjort det, ett slags ”ombyggnadsarbete”.
– Sedan följer två omgångar då jag skrivit ut manuset på papper. I den ena jämför jag texten med originalet: Har jag glömt en mening? Finns det något som jag kanske har missförstått? Slutligen är det dags för finslipningen, då jag läser texten som om den vore skriven direkt på tyska: Låter det som en översättning så måste jag jobba vidare med den.

Ursel Allenstein har fått flera utmärkelser för sitt arbete, bland annat Hamburgs översättarpris för sin översättning av den danska författaren Kim Leines novellsamling ”Tunu”.
– Jag har också fått ett pris från Europäische Übersetzer-Kollegium i Straelen för min översättning av den norska författaren Kjersti Annesdatter Skomsvolds roman ”Jo fortere jeg går, jo mindre er jeg”. En gång när jag kom hit till centret och såg namnen på besökarna, som står skrivna på en tavla utanför köket, såg jag att Kjersti också var här. Det var ett roligt sammanträffande, berättar hon.

När vi ses för intervjun är det bara några dagar kvar tills Ursel ska resa tillbaka till Hamburg och hon ser tillbaka på produktiva och upplevelserika veckor i Visby.
– Redan första dagen här, då jag slog mig ned vid mitt skrivbord, var det som att lugnet och koncentrationen kom tillbaka. Många gånger kan det vara svårt att hitta den i vardagen hemma, säger hon, vänder blicken mot de stora fönstren och tillägger:
– Det är något med den öppna horisonten, att man är på en ö, som gör att man kommer in i en alldeles speciell stämning.

Text och foto: Maria Molin